Två koder, två olika jobb
Ett Decoy Vault och ett Duress Vault löser olika problem, och det är värt att vara exakt med vilket som gör vad innan du förlitar dig på något av dem.
Decoy Vault öppnas med en andra kod och visar exakt vad du fyllde det med i förväg — en uppsättning vanliga filer du själv valt. Det är för situationen där du behöver låsa upp något, och ett tomt valv i sig skulle vara misstänkt.
Duress Vault är en tredje kod som öppnar ett tomt valv och raderar dina riktiga valv samtidigt. Och det lämnas inte kvar som ett misstänkt tomt skal efteråt: det valvet blir ditt huvudvalv, som om ingenting annat någonsin funnits på enheten. Det är för situationen där filerna verkligen inte får överleva upplåsningen — inte att avleda uppmärksamhet, utan att se till att det inte finns något kvar att hitta. Vilket som är tillämpligt beror helt på vad du står inför, och båda konfigureras av dig i förväg, inte improviseras i stunden.
Ett valv, inte två separata verktyg
Källmaterial tenderar att finnas kvar där du befann dig när du tog emot det — en telefon på fältet, en bärbar dator tillbaka vid skrivbordet. Vaultine körs på Windows, macOS, iOS och Android, så det är samma krypterade valv oavsett vilket, inte en telefonapp som du dessutom måste komma ihåg att spegla till en bärbar dator.
Mappimport spelar roll här också: en befintlig mapp med dokument läses in som en mapp, inte som trettio enskilda filer som läggs till en i taget.
Ingenting att lämna över
Vaultine har inget kontosystem och ingen server som lagrar dina filer eller din krypteringsnyckel. Nyckeln härleds från din kod på din enhet och lämnar den aldrig. Det är ett designbeslut med en praktisk konsekvens: det finns ingen leverantörskopia av ditt källmaterial som någon kan begära ut, stämma oss för eller läcka — eftersom den aldrig fanns där från första början.



